Nu har jag äntligen kommit ungefär halvvägs i sista delen av Tulisaari-trilogin. Romanen går under arbetsnamnet Tystnaden i Tulisaari. Precis som i de två första delarna, Vad hände i Tulisaari och Vargen i Tulisaari, är det en fristående spänningsroman som utspelar sig både i nutid och dåtid.
Skrivandet har gått lite trögt med denna romanen. Jag började ett nytt jobb i höstas och det har varit svårt att ställa om fokus under mina skrivdagar. Men nu tycker jag att jag har lärt känna mina karaktärer och jag har en bra uppfattning om hur jag vill att berättelsen ska utvecklas. Så nu räknar jag med att det blir nedförsbacke hela vägen till slutet:)
Är det någon som är nyfiken på sista delen av Tulisaari trilogin så kan man läsa första delen av första kapitlet här:
Tystnaden i Tulisaari, kapitel 1
Restaurangen var alldeles tyst. För en sekund sedan hade sorlet från blandade röster, blandade språk, fyllt lokalen. Klirrandet från porslin som sattes ner på överfulla bord eller staplades till rangliga torn av vana servitörer, stolarnas skrapande mot det skrovliga och genuina stengolvet, skratt och gälla röster från baren, ytterdörren som öppnades och stängdes, en ström av gäster som kom och gick. Alla dessa ljud bildade en tät ljudmatta som gjorde det svårt att göra sig hörd utan att höja rösten.
Men nu var det så tyst att man lätt skulle kunna höra en knappnål falla.
Allas blickar var riktade mot Gullan Storm. Hon stod alldeles stilla, likt en staty, mitt i rummet. På golvet framför henne låg åtta glas och en flaska champagne, splittrade i tusentals kristaller. Den lätt honungsfärgade vätskan skummade över det krossade glaset. Gullan tittade förvånat på röran vid hennes fötter och plötsligt gav även benen vika.
Folkmassan drog kollektivt efter andan och tystnaden exploderade i ett kaleidoskåp av röster. Gullan var vagt medveten om den febrila aktivitet som följde på hennes kollaps. Starka armar lyfte upp henne från golvet och bar in henne i VIP området, som för tillfället var tomt. Bekymrade ansikten lutade sig över henne, hon hann registrera att ett av dem tillhörde Leo, ägaren till mäklarföretaget som hon jobbade för. Välmenande röster frågade hur hon mådde, om hon hade slagit sig i fallet, om hon kunde lyfta på armarna och så vidare. Magdalenas alltid så trygga och tillförlitliga röst trängde genom sorlet. Gullan sökte med suddig blick efter kollegans ansikte i folkmängden och såg att hon befann sig vid hennes sida och sökte med vana fingra över Gullans handleder för att lokalisera pulsen.
”Pulsen är stark och jämn, om än lite i snabbaste laget.”
Magdalena hade läst tre terminer på läkarlinjen innan hon hoppade av och skolade om sig till mäklare. Hon fortsatte att slänga snabba frågor åt Gullan:
”Har du smärta över bröstet?”
”Nej.”
”Har du ont någonstans?”
”Nej.”
”Känner du det här?”
Magdalena nöp Gullan hårt i båda armarna och båda benen.
“Aj!”
“Tror du att du kan ställa dig upp.”
Gullan kände efter.
”Nej.”
”Jag tror det är bäst att vi ringer efter en ambulans.”
Write a comment
Luna Persson (Tuesday, 02 February 2016 11:05)
Synd det var så kort! Kände genast att jag måste få läsa vidare och sökte förgäves efter en sida till.
Sara (Wednesday, 03 February 2016 09:26)
Hej Luna! Så roligt att du tyckte om det! När jag fått lite mer ordning på manuset kommer jag att lägga upp några kapitel till. Och förhoppningsvis kommer den färdiga boken ut innan hösten:)