Kapitel 6:
Tuva-Lisa
1885
”Det är tid för dig att ge dig av nu. Harald Visselmyra är en god man och jag känner hans hustru Ines. Hälsa bara från Maja-Lisa från Malax. De kommer att ta hand om dig.”
Maja-Lisas tunna kropp börjar skälva våldsamt. En ny hostattack knuffar andan och orden ur henne. När hon återigen ligger slapp på sängen i det mörka rummet torkar Tuva-Lisa några bloddroppar som hamnat vid mungipan. Hon baddar den fuktiga pannan och smeker bort en hårslinga som klibbar fast på kinden.
”Men mor, vem ska ta hand om dig då?”
Hon får anstränga sig för att hålla tårarna borta från rösten. Maja-Lisa tycker inte om när hon gråter.
”Herren kommer att ta hand om mig. Oroa dig inte för mig flicka lilla. Nå, se till att komma iväg nu. Du har en lång väg att gå.”
Tuva-Lisa protesterar trots att hon vet att det är lönlöst.
”Jag vill inte lämna dig så här.”
Nu kommer tårarna i alla fall.
”Jag har inte långt kvar. Du måste ge dig av innan de hittar mig. Annars skickar prästen dig till barnhemmet eller fattigstugan.”
Kroppen rör sig motvilligt. Hon lägger en torr brödskiva och en bit ost på en trasa. Sedan viker hon ihop den och snörar paketet runt midjan. Innan hon går placerar hon ett glas vatten och en tallrik vattnig gröt på stolen vid sidan av moderns säng. Det finns fortfarande lite glöd i spisen. Värmen borde räcka till en bit in på natten. Vad som skulle hända sedan vill inte Tuva-Lisa tänka på.
Hon böjer sig ner för att kyssa sin moder farväl på pannan. Maja-Lisa låtsar att hon sover. Hon andas med ytliga raspiga andetag. Tuva-Lisa vet att hon håller ögonen slutna för att dottern inte ska se att hon gråter.
Hon tar en sista titt på stugan där hon växt upp med sin mor. Hela hennes liv finns här, i detta enda rum. De må vara fattiga och hungriga men här har hon varit trygg. Här har hon varit älskad. De grå väggarna är täckta av tidningspapper. I ena hörnan står den lilla vedeldade spisen som håller dem varma om vintern och där modern brukade förbereda deras enkla måltider. Slitna trasmattor ligger utspridda på golvet och mellan timmerstockarna och runt fönstren sticker det ut tussar av mossa och tygbitar som Tuva-Lisa varje höst tätar springorna med för att stänga inne värmen. Ute är våren på väg men inne i det lilla torpet är det mörkt och dystert.
Nästan all snö är borta men luften är isande kall trots att solen tittar fram bakom det tunna molntäcket. Tuva-Lisa går barfota på den leriga vägen. Kängorna bär hon i handen. Det är det enda par skor hon har och hon vill spara på sulorna. Det har hon lärt sig av mor. Den hårda vinden målar näsa och kinder röda. Till slut tappar hon all känsel i ansiktet. Hon märker inte tårarna som trillar längs kinderna.
”Mor vill inte se mig ledsen” påminner hon sig själv med sträng röst.
Hon har aldrig känt sig så ensam.
Hon försöker låta bli att tänka på mor som ligger hemma i stugan med en sjukdom som äter upp hennes kropp. Hon hoppas att läkegumman tittar till henne som hon lovat.
Men hon kan inte tillåta sig att tänka på hemma just nu. Hon måste vidare.
Tuva-Lisa koncentrerar sig på att sätta den ena foten framför den andra. För att få tiden att gå räknar hon varje steg. Snart känner hon inte längre kylan i händer och fötter. Hon är bara medveten om fötternas framfart på vägen.
Dagarna är redan långa och ljusa, och det är tur det, för det är en lång väg att gå för en åtta-årig flicka som lämnar sitt torp för första gången. Det har hunnit bli kväll när hon kommer fram till Tulisaari.
Hon tvättar fötterna i den kalla bäcken som rinner genom samhället. Leran som biter sig fast vid kjolens nederkant gnuggar hon bort så gott det går. Sedan sätter hon på sig kängorna. Tuva-Lisa rör på tårna inne i skorna. Det känns ovant, lädret är hårt och skaver på den bara huden. Hon har aldrig gått i annat än träskor förut. Skorna är mors men Tuva-Lisa har aldrig sett henne ha dem på sig. De har stått orörda under sängen så länge hon kan minnas.
”Tuva-Lisa, ta fram finkängorna är du snäll” hade modern sagt kvällen innan. ”Det är på tiden att de gör lite nytta.”
Sedan hade hon berättat för Tuva-Lisa vad som måste ske. Att hon måste vandra till Tulisaari för att be om anställning hos Maja-Lisas barndomsvän, Ines, och hennes make.
”De är hyggligt folk. Du får det bra hos dem. Bara du arbetar hårt och inte beklagar dig.”
Tuva-Lisa lovade sin mamma att göra henne till viljes.
Hon torkar bort tårarna och går bort mot Visselmyra gården.
När hon knackar på dörren skälver hela kroppen av kyla och nervositet. Inne i huset hörs lätta steg och en kvinna med vänligt ansikte öppnar dörren.
”Men vad i all sin dar? Vem har vi här? Kom in i stugan. Du är ju alldeles stelfrusen din stackare.”
Tuva-Lisa låter sig ledas in i köket. Milda händer puffar henne mot den öppna spisen, där glöder ännu kvällens sista vedträn. Hon sträcker fram sina frostiga fingrar mot värmen. Det gör ont när kylan sakta lämnar kroppen.
”Är du tillräckligt uppvärmd för att berätta för mig vem du är?” frågar den vänliga kvinnan.
”Jag ska fråga efter Ines. Jag heter Tuva-Lisa Sandbacka. Jag är Maja-Lisas flicka. Mor min är snart dö och jag har ingenstans att ta vägen.”
Orden kommer i stötar, som om de frusit fast inne i henne och har svårt att komma loss.
”Då har du kommit rätt.” Rösten är len som honung. ”Det är jag som är Ines.”
Den natten sover Tuva-Lisa på en knölig halmmadrass i det varma köket. Hon är liten så hon tar inte mycket plats. Saknaden efter modern och alla de nya intrycken gör det
svårt för henne att somna. En stund efter att Ines har lämnat henne hörs lågmälda röster från sovrummet. Hon försöker gissa vad som sägs. Hon är livrädd för att inte få stanna kvar.
Efter ett tag övergår rösterna i lätta snarkningar. Hela hushållet är tyst. Det enda som hörs är tickandet från klockan i rummet intill. Så småningom somnar även Tuva-Lisa.
Write a comment