Vargen i Tulisaari: Kapitel 5
Pekka hade just gett sig av till London ett par dagar och Sofia var ensam i huset. Hon kände sig rastlös och beslöt sig för att gå en kvällspromenad innan hon satte sig i fåtöljen i TV-rummet med sin bok och chokladkaka. Det hade börjat skymma och det var lite kyligare i luften när solen sänkte sig mot marken så Sofia plockade åt sig en stickad sjal som hon knöt över axlarna. Hon gick ut genom den vitmålade grinden och stod ett slag på gatan utanför och kände sig villrådig. Vilket håll skulle hon gå åt?
Av någon anledning lockades hon av den opretentiösa vitkalkade kyrkan som låg tvärs över vägen. Hon korsade gatan och gick in på den omgärdade kyrkogården. Gruset knastrade under fötterna när hon gick längs de nykrattade gångarna. Det var det enda ljudet som hördes i den tysta sensommarkvällen. När hon passerade gravstenarna försökte hon föreställa sig personerna som en gång levat i Tulisaari och nu låg begravda under jord. Ju längre in på kyrkogården hon gick ju äldre blev gravarna och på en del var det svårt att tyda texten. En del såg välskötta ut och hade färska blommor kärleksfullt placerade i vaser framför stenen. Men de flesta av de gamla gravstenarna var spruckna och täckta med mossa.
Kylan kröp in under Sofias sjal och hon rös till som om någon strukit henne över ryggen med en iskall hand. Hon kände sig obekväm, ovälkommen. Trots att ingen levande människa förutom hon själv syntes till hade hon en känsla av att hon inte var ensam. Det var som om de dödas själar strålade ut från de kalla livlösa stenarna. Hon kunde känna deras förtvivlan över att ha lämnat jordelivet. Hon bestämde sig för att gå hem.
Just då fick hon syn på ett skimmer som till synes fladdrade över en grav i bortre änden. Sofia var övertygad om att hon bara inbillade sig men styrde ändå stegen i riktning mot det svaga ljusskenet. När hon kommit så pass nära att hon kunde utläsa namnen som var inristade i den gråa stenen överraskades hon av en känsla av förtvivlan. Förnimmelsen var så stark att hon var tvungen att stanna till för att inte falla omkull.
När hon samlat sig så pass att hon återigen vågade titta upp såg hon att ljusglimtarna orsakades av några slags insekter som fladdrade omkring i kvällsljuset.
Gravstenen som det mystiska ljusskenet lett henne till var illa tilltygad. Sofia fick anstränga ögonen för att kunna läsa texten. Hon kunde nätt och jämt urskilja tre namn: Harald Visselmyra, Ines och Tuva-Lisa. De båda kvinnorna hade dött runt sekelskiftet medan mannen levt till en bit in på 1900-talet. Harald och Ines var jämngamla. Tuva-Lisa var nästan 20 år yngre, deras dotter kanske? Så förskräckligt att överleva resten av sin familj. Harald måste ha varit en ensam man. Sofia kände sympati för honom trots att han varit död i nästan hundra år.
Vilka var människorna som låg begravda här och varför hade hon dragits till just denna plats som låg så avsides, på något sätt skild från de andra gravarna?
Det gjorde ingen nytta att fundera på det just nu. Sofia vände ryggen åt den nötta gravstenen med de suddiga namnen och styrde stegen mot hemmet. Det fanns ingen som helst anledning för henne att tro att just de tre personerna som låg begravda därunder skulle komma att påverka hennes liv.
Write a comment