Kapitel 3
Kapitel 4
”Då var det dags.”
Sofia slängde en sista titt på den lilla lägenheten där hon hade upplevt så mycket tillsammans med Pekka. Flyttfirman hade hämtat deras tillhörigheter, packade och klara, dagen innan. Rummen såg så ensamma och dystra ut. Hon undrade vem som skulle bo där efter dem. Hon undrade vad de nya ägarna skulle tycka om rödvinsfläcken på den vita heltäckningsmattan i TV rummet. Eller det stora märket på badrumsdörren som de orsakat redan första dagen när de försökt tvinga in soffan genom den alltför smala ytterdörren och den trånga korridoren. Hon undrade om de nya ägarna skulle uppskatta samlingen av kantstötta koppar som de lämnat kvar i köksskåpet.
Hon slogs av hur oberäkneligt livet var. I två år hade Sofia och Pekka sparat sina semestrar för att kunna åka på en långresa till Australien. Under åren i London hade de fått många australienska vänner och en del hade återvänt till hemlandet. Planen var att de skulle börja i Melbourne och sedan följa kusten upp till Cairns. Sofia hade samlat en hel skokartong full med broschyrer om olika aktiviteter och sevärdheter längs vägen. Trots att hon visste att resan inte skulle bli av, åtminstone inte på väldigt länge, sparade hon kartongen och den låg nu nerpackad i en av flyttlådorna, på väg till Finland.
Istället för att resa runt i Australien skulle hon och Pekka tillbringa sin ackumulerade semestertid i Tulisaari, för att bo in sig i huset och njuta av den ljusa finska sommaren. På sätt och vis var Sofia lättad över att resan blev inställd. Hon hade aldrig varit särskilt äventyrlig av sig och trivdes bäst på platser hon kände väl, vilket var orsaken till den överdrivet detaljerade planeringen och det stora materialet av insamlad information.
Flytten till London hade varit väldigt omvälvande för henne och det tog lång tid innan hon kände sig hemma där. Hon fick fortfarande hjärtklappning när hon tänkte tillbaka på hur skärrad hon varit de där första veckorna i den stora staden.
Hon hade aldrig riktigt förstått vad som fick henne att lämna tryggheten där hemma för att ge sig ut i världen. Det var helt okaraktäristiskt för henne. Hon var uppvuxen i Ystad och hade bott kvar hos sin mamma och lillebror medan hon pluggade i Lund. Sin pappa hade hon inte sett till sedan hon var liten.
Rätt som de var, utan att hon egentligen visste varför, sökte hon en doktorandtjänst i London. Där hade hon gjort sig hemma och stannat kvar mycket längre än hon hade tänkt från början.
Till skillnad från en hel del andra hon lärt känna under sin tid i England hade den första riktiga erfarenheten av att vara ute i ”den stora världen” inte gett mersmak efter fler äventyr. Det tog lång tid för henne att sätta rötter i ny mark och de var svåra att dra upp. Finland må vara ett annat land men det var ändå betydligt mer bekant än Australien. Dessutom hade hon och Pekka besökt hans familj flera gånger under åren de varit tillsammans.
Finland var inte främmande. Det var nästan som hemma. Fast ändå inte. Österbotten bjöd på lagom med spänning och nya intryck.
Det var i alla fall vad Sofia trodde.
*
Sofia var spänd och förväntansfull där hon stod med sin hand i Pekkas utanför deras nya hem. Allt hade gått så snabbt.
Endast några veckor hade förflutit sedan de fått veta att de skulle bli föräldrar. På den korta tiden hade de blivit vräkta från sin hyreslägenhet i London och köpt ett hus, som de bara sett bilder av på internet, i Finland.
Både Pekka och Sofia hade fått klartecken från respektive chef att de kunde jobba från Finland med sporadiska besök i London. Sofia blev i slutändan befordrad till News Writer och hon skulle fortsätta skriva för tidskriften som en frilansande vetenskaplig journalist. Pekka arbetade för en stor rekryteringsbyrå och det mesta av jobbet kunde skötas via telefon och internet. För Pekkas del skulle det bli fler resor än för hennes egen. Han var tvungen att vara i London varannan vecka och han skulle då bo hos Andrew, killen som han delade lägenhet med när han träffade Sofia. Hon visste inte riktigt vad hon tyckte om utsikten att bli lämnad ensam i detta, än så länge, främmande hus så stor del av tiden. Men det var en kompromiss hon var villig att gå med på. När hon såg det välvårdade röda trähuset med den prunkande trädgården runt om var hon mer säker än någonsin. Detta skulle bli deras hem. Det var här de skulle få se barnen växa upp, det var här de skulle åldras tillsammans.
En jeansklädd mörkhårig tjej kom gående med avslappnade steg. Hon log brett när hon presenterade sig för Sofia och Pekka.
”Hej, det är jag som är Emilia Björklund.”
”Det är alltså så här det äldsta huset i Tulisaari ser ut på nära håll” sa Pekka och försökte sig på ett skämtsamt leende.
Emilia log inte.
”Ja, det var det enda huset som klarade sig när ryssarna brände ner Tulisaari för snart 300 år sedan” svarade hon.
”Är det ditt hus?” frågade Sofia.
”Nej, det är min morbrors. Eller var menar jag. Nu är det ert. Ska vi gå in och titta?”
”Gärna, vi är så nyfikna.”
Emilia drog med sig Sofia mot huset medan Pekka höll sig några steg bakom.
”Så ni kommer precis från London?”
Sofia nickade.
”Ja, det är ju lite annorlunda här.”
”Det hoppas jag. Vi planerar att bilda familj så vi vill bo någonstans där det är lite lugnare och inte så trångt.”
”Då har ni verkligen kommit rätt. Gott om plats har vi här. Och tystnad.”
Emilia låste upp dörren och lade nycklarna i Sofias hand.
”De är era nu.”
Sofia fick en känsla av att Emilia hade lämnat över en tung börda, inte en nätt liten nyckelknippa. Men hon funderade inte särskilt länge på det. Huset var storslaget. Hon såg sig omkring medan Pekka stannade kvar för att diskutera de sista detaljerna med Emilia. Genom ytterdörren kom hon in i en rymlig hall. Köket låg till vänster och till höger fanns pannrum, badrum och tvättstuga med bastu. Rakt fram låg trappan som ledde till övervåningen. Däruppe fanns två rum och en mellanliggande hall. Alla tre rummen var helt omöblerade och verkade inte ha varit bebodda, tapeterna flagnade från väggarna och fönstren såg ut att vara i ett dåligt skick. Sofia tänkte att en ensamstående man antagligen inte haft användning för detta våningsplan. Det fanns också en brant trappa som gick upp till vinden, dörren in till vindsrummet var ordentligt låst med ett hänglås.
Sofia gick ner igen. Till vänster om trappan började en korridor som mynnade ut i ett stort halvmöblerat utrymme där skjutdörrar separerade de olika ytorna. Perfekt för ett kontor och ett vardagsrum eller TV-rum tänkte Sofia. I korridoren fanns två dörrar, en till vänster som utgjorde en andra ingång till köket och en till höger som ledde till ett rum som nog varit den förre ägarens sovrum. Hon gick försiktigt igenom alla rummen, klackarna på hennes skor slog emot det slipade trägolvet med dova dunsar. Hon försökte bilda sig en uppfattning om vilka människorna varit som hade bott i huset under de århundraden som det stått som en central punkt i det lilla samhället. Trots den finkänsliga renoveringen och den harmoniska inredningen kändes det inte som ett lyckligt hem.
En sorgsen stämning hängde över rummen, särskilt sovrummet. När hon steg över tröskeln dit var det med ens som om hennes kropp blivit tyngre, inte bara på grund av den lilla magen som började synas över byxlinningen, men som om hon bar på en extra tyngd inom sig. Solen nådde inte riktigt in i rummet, den skymdes av den bakomliggande skogen. Hon slängde en blick mot de höga granarna som svajade hypnotiskt utanför fönstret. En familj med tre små barn befann sig vid skogsbrynet. Föräldrarna satt bland grenarnas skuggor medan barnen for hit och dit över de bulliga mossbeklädda stenbumlingarna som kantade fältet innan skogen tog vid. Glada rop och skratt blandades med fågelkvitter. Hon skakade av sig obehaget och gick med raska steg ut ur rummet.
I köket sammanstrålade hon med Emilia och Pekka. Båda tittade oroligt på henne.
”Nå, vad tycker du. Är det ett drömhus vi har köpt eller har vi tagit oss vatten över huvudet.”
Solljuset flödade generöst in genom köksfönstret och det obehag och kyla som hon känt i sovrummet försvann lika plötsligt som den hade kommit över henne.
”Det är ett fantastiskt hus!”
Sofia vände sig mot Emilia.
”Stämmer det verkligen att alla möbler ingår?”
”Ja, allt som finns kvar. Jag har tagit till vara på en hel del redan.”
”Det låter nästan för bra för att vara sant. Vill din morbror verkligen inte ha kvar något mer?”
”Nej, han har ingen användning för det längre. Han är bortrest på en längre tid. Det blev enklast så här.”
”Är det era familjeporträtt som hänger i vardagsrummet?”
”Nej, det är de förra ägarna. Huset ägdes av samma familj i flera hundra år innan min morbror köpte det. Han hittade dem på vinden när han köpte huset. Han tyckte de passade här så han behöll dem. Men ni kan så klart göra er av med dem om ni vill. De är ju era nu.”
”Jag tror att vi kommer att behålla dem. Din morbror har rätt, de hör hemma här.”
I ögonvrån såg Sofia att Pekka tänkte protestera men han hejdade sig när han lade märke till hennes beslutsamma ansiktsuttryck.
”Det blir nästan som om de förra ägarna vakar över oss.”
Emilia bytte snabbt samtalsämne.
”Så, jag hör att du också kommer från Skåne.”
”Ja, jag är uppväxt i Ystad. Var kommer du ifrån?”
”Malmö. Jag pluggar i Lund men jag är ganska ofta här så vi ses säkert igen. Har ni allt ni behöver?”
Emilia verkade angelägen om att komma därifrån.
”Vi ska inte uppehålla dig längre” svarade Pekka inifrån pannrummet. ”Jag har bra koll på var allt finns nu.”
Sofia tog i hand och tackade Emilia som sedan försvann lika snabbt som luften pyser ur lungorna på en person som hållit andan en lång stund.
”Vad konstig hon blev.”
”Tycker du?” sa Pekka som precis slingrat sig loss från sladdarna och rören i pannrummets inre.
”Vi kanske skulle ha frågat mäklaren varför ingen ville köpa huset.”
Sofia hade sagt det skämtsamt men hon insåg att det kanske låg någonting i hennes uttalande. Visst var det väl märkligt att ingen hade köpt huset tidigare till det priset, det hade ju varit till salu i mer än ett år.
”Nu är det för sent i alla fall. Vi har skrivit på alla papper och huset är betalt.”
”Det blir säkert jätte bra det här” sa Sofia osäkert.
Hon hann inte reflektera över sitt påstående någon längre stund. Nätt och jämt hade hon slagit sig ner på en stol i köket när hon genom fönstret fick se en hårt permanentad frisyr komma guppande uppför trädgårdsgången mot ytterdörren. Det blonderade stålullsliknande håret tillhörde Pekkas mamma Päivi. Hon var en smärt och energisk kvinna som envist höll fast vid den klädstil som varit i ropet när barnen var små. Barnen hade växt upp och flyttat hemifrån men Päivis garderob förblev densamma. Hennes käcka röst galopperade ut i köket.
”Hallå i stugan. Är det någon hemma. Vi är här nu.”
Tätt bakom följde Pekkas pappa Thure. Han hade en lika säregen gångstil som sin son. På håll fick man intryck av att han bar omkring på något tungt, vilket han i och för sig allt som oftast gjorde. Det var som om kroppen rörde sig på det sättet av bara vana. Innan han gick i pension hade Thure jobbat inom byggbranschen och när han inte kånkade på tungt byggmaterial samlade han på sig gamla möbler och annat bråte som folk ville bli av med.
Sofia tänkte, inte för första gången, att Pekkas föräldrar utgjorde ett udda par och idag var kontrasten särskilt märkbar. Päivi studsade fram på lätta steg iklädd en outfit som skickade tankarna bakåt i tiden, till 80-talets poppiga träningsvideor. Bakom henne lufsade Thure med en otymplig fåtölj i famnen. De slitna byxorna hade halkat ner så att klyftan syntes och den rutiga skjortan spände över magen. Små svettdroppar hade redan bildats på den kala hjässan.
”Hallå i stugan instämde” Thure. ”Här kommer jag med en inflyttningsgåva.”
”Men pappa, huset är mer eller mindre möblerat redan och om en timme kommer flyttbilen från London. Det kommer att bli svårt att få plats med allt.”
”En bekväm fåtölj har man alltid nytta av.”
Pekka tittade på den noppiga fåtöljen som om den vore en bibelförsäljare som försökte ta sig in genom dörren. Han var en man med modern smak och han och Sofia hade aldrig tillhört skaran av välbärgade Londonpar som spenderade söndagarna i butiker som luktade av malkulor och möbelputs för att hitta de bästa loppisfynden. Efter en stunds tvekan ryckte Pekka på axlarna och hjälpte sin pappa att bära in fåtöljen i TV rummet.
”Jag har bakat en blåbärspaj” kvittrade Päivi från köket. ”När jag vaknade i morse var det så underbart vackert ute att jag bara var tvungen att gå upp och ut i naturen med en gång. Jag plockade nästan en hel hink med blåbär. Kan ni tänka er. Man skulle tro att någon varit och plockat alla bären redan. Men nuförtiden håller väl folk på med annat.”
”Mmm, den ser väldigt god ut” sa Sofia och sniffade uppskattande i luften.
”Jag fick receptet av internet.”
Päivi pratade om internet som om det var en kär väninna.
Sofia satte på kaffe och Pekkas bror Tommi, som kunde lukta sig till kaffe på en kilometers avstånd, steg in i köket just som det var färdigt.
”Det luktar kaffe, kan man få en slurk?”
Han stod och vägde på fötterna, förflyttade vikten från den ena foten till den andra och sedan tillbaka igen, samtidigt som han svepte med blicken över köket och hallen.
”Så det är alltså så här det ser ut på insidan. Det ser ju ganska fridfullt ut.”
Sofia skrattade.
”Ja, vad hade du väntat dig?”
Tommi och Päivi utbytte en blick som Sofia inte kunde tolka.
Hon kände återigen en obehaglig ilning genom kroppen.
Päivi räddade situationen genom att med sin falkblick upptäcka något i Tommis, i vanliga fall så blankpolerade, uppenbarelse som inte helt föll henne i smaken.
”Tommi Jokinen! Vad har du på dig? Du ser ju värre ut än din far!”
Tommi såg obekväm ut i ett par trasiga jeans och en urtvättade T-shirt med färgstänk.
”Vi ska ju kånka in ett helt flyttlass. Inte vill jag väl förstöra mina vanliga kläder. Dessa hittade jag i garaget. De blev kvar efter renoveringen i våras.”
Päivi skakade uppgivet på huvudet, som om Tommi var en trumpen tonåring som propsade på att ha säkerhetsnålar i örsnibbarna.
Strax därefter tutade flyttbilen utanför.
Sofia gav männen instruktioner om vart möblerna och kartongerna skulle ta vägen, soffan och TVn på nedanvåningen medan sovrumsmöblerna skulle upp på ovanvåningen. Hon ville inte vistas mer än nödvändigt i sovrummet på nedanvåningen så det fick bli gästrum medan hon och Pekka, och så småningom barnet, sov där uppe. Sofia hade fått strikta order från Pekka om att inte lyfta tungt så hon satt bekvämt bakåtlutad i en solstol i trädgården och betraktade männen Jokinen bära in den ena lådan efter den andra medan Päivi bidrog med goda råd och glada hejarop.
Hon längtade efter att alla de andra skulle gå hem så att hon och Pekka äntligen fick vara ensamma i deras nya hem.
Sofia såg fram emot att lära känna huset, lista ut alla dess hemligheter. Vilka var människorna som bott där tidigare? Vad hade de haft för drömmar? Vilka öden hade de gått till mötes? Och vilka spår hade de lämnat efter sig?
Huden knottrade sig i den varma brisen.
Write a comment