Sofia stirrade på brevet i handen: Repossession Notice.
Det var adresserat till Mrs Jennings, ägaren till lägenheten som hon och Pekka hyrde. I vanliga fall lade Sofia hennes brev i en prydlig hög på hallbordet. En gång i månaden tog hon med sig brevskörden till mäklarfirman som de hyrde lägenheten genom och de skickade sedan posten vidare till ägaren. Men idag hade Sofia varit trött och illamående när hon kom hem från jobbet och hon hade öppnat ett av Mrs Jennings brev av bara farten. Och vilken tur det var!
Enligt banken skulle lägenheten beslagtas vid månadsskiftet (16 dagar senare) och sedan säljas på auktion.
Sofia satt med frånvarande blick vid köksbordet när Pekka kom hem en stund senare. Det oroväckande brevet hängde slappt från högerhanden.
”Hej älskling, har du haft en bra dag?”
”Måste flytta. Nu.”
”Ursäkta.”
”Vi måste flytta.”
”Vad pratar du om. Vi kan inte bara flytta hur som helst. Vi har ju skrivit på kontrakt till nästa sommar.”
Sofia räckte honom brevet som om det var en bomb som vilken sekund som helst skulle detonera och spränga deras lyckliga Londonliv i bitar.
”Okej, det är väl inte hela världen. Vi går ner till mäklaren imorgon och ber dem hitta en ny lägenhet åt oss. Det ordnar sig.”
Senare på kvällen när Sofia hade hunnit tänka igenom saken smög hon sig upp i TV soffan tätt intill Pekka.
”Detta är kanske ett tecken.”
”Vadå? Ett tecken på vadå?”
”Det kanske är dags för oss att lämna storstaden. Jag kan inte tänka mig vårt barn som en stadsunge. Kan du?”
Både Sofia och Pekka hade vuxit upp i små samhällen på landsbygden och även om de stortrivdes i London ville de att deras barn skulle få växa upp precis lika fritt och okomplicerat som de själva hade gjort.
Sofia hade flera kollegor med småbarn och hon blev helt matt av att bara höra dem prata om svårigheten med att hitta ett bra dagis (och kostnaden, lika mycket som hyran på deras lägenhet) och en bra skola. Det verkade vara ett evigt pusslande med hämtande, pendlande och stressen av att vara sen på grund av inställda tunnelbanetåg. Och Londons arbetsgivare var inte särskilt förstående när det gällde frånvaro på grund av sjukt barn. Ända sedan de fått veta att de skulle bli föräldrar hade Sofia och Pekka skojat om att de kanske skulle göra som alla andra utlandsboende, flytta tillbaka till hemlandet så fort barnen kommer.
”Men vi kan ju inte bara flytta från London så där.”
Pekka lät inte överlycklig inför tanken på att lämna London men inte heller som om han var helt emot idén.
”Varför inte? Vi kan båda jobba hemifrån och behöver egentligen bara vara på kontoret här i London någon gång då och då.”
”Men det är London! Hur kan vi bara lämna allt som vi har byggt upp här?”
”Livet kommer ändå att förändras när vi får barn, vare sig vi vill det eller ej.”
”Men alla våra vänner finns här.”
”De finns kvar.”
Pekka började vekna.
”Jag antar att du har en poäng. Vi blir inte de första som flyttar härifrån av familjeskäl.”
Det hade varit flera bortfall i bekantskapskretsen de senaste åren. De som hade det gott ställt flyttade till hus i någon av pendelorterna så fort det började bli tal om barn. Och trots löften om att ”vi kan komma in till stan på helgerna” såg man sällan till dem längre.
”Vi kan ju fundera på det i alla fall.”
”Du har kanske rätt” erkände Pekka motvilligt till slut. ”Nu till nästa problem, blir det Sverige eller Finland?”
”Sverige så klart” utbrast Sofia utan att tveka. ”Jag vill hem till Skåne.”
”Någonstans runt Vasa passar bättre” tyckte Pekka.
De följande dagarna gick diskussionerna runt, runt utan att leda någonstans.
I slutändan var det ett hus som avgjorde vart de skulle flytta.
Ett hus i det lilla samhället Tulisaari i finska Österbotten.
En dag kom Pekka hem från jobbet med ett nöjt leende som sträckte sig från öra till öra.
”Jag har hittat det perfekta huset. Det har varit till salu i mer än ett år så priset har sänkts ett par gånger redan och mäklaren tror att ägaren kan tänka sig att gå ner ännu mer.”
”Whats’s the catch?” frågade Sofia misstänksamt.
”Det finns ingen hake. Kolla här, det är helt perfekt.”
Han drog upp laptopen ur sin ryggsäck och klickade fram länken med huset. Sofia gick igenom bilderna och blev mer och mer uppspelt för varje foto hon såg. Framför henne på skärmen såg hon sitt drömhus. Hon hade inte vetat att det var just ett sådant här hus hon önskade att bo i men när hon såg det pampiga röda trähuset som låg inbäddat bland äppleträden och ängen med prästkragar visste hon att det var där hon ville bo.
”Det äldsta huset i Tulisaari” läste hon på rubriken. ”När kan vi flytta in?”
”Så fort allt papperskrångel är avklarat, om några veckor.”
Pekka hade redan varit i kontakt med mäklaren flera gånger under dagen och visste att det inte fanns några andra spekulanter.
”Då gör vi så” avgjorde Sofia.
Write a comment