Vargen i Tulisaari. Kapitel 2

Kapitel 1 av Vargen i Tulisaari kan Du läsa här.

Pekka

Maj

Pekka försökte smälta nyheten. Skulle han verkligen bli pappa? Han hade svårt att tro det. Han sneglade på Sofia över kanten på ölglaset. Han hade vetat att han ville tillbringa resten av livet med henne ända sedan första gången de träffades. De senaste sex åren hade han gjort sitt bästa för att få henne att känna samma sak. Han tvivlade inte på att hon älskade honom. Men ibland var han osäker på om hon delade hans dröm om att bilda familj och skapa ett hem för livet tillsammans.

    De hade pratat om att skaffa barn många gånger men Sofia verkade inte särskilt ivrig att bli mamma. Pekka ville inte pressa henne. Man behövde inte vara psykolog för att förstå att hennes egna upplevelser från barndomen påverkade hennes inställning till familjeliv. Han väntade tålmodigt och hoppades på att hon så småningom skulle ändra inställning. Men i själva verket hade han varit orolig för att den dagen aldrig skulle komma. Och vad skulle då hända med deras förhållande?

    Men nu såg han att hon strålade. Hon såg lycklig ut.

    Pekka tog en djup klunk av ölen och sjönk ner i sina egna tankar. Den där välbekanta gnagande känslan av obehag gjorde sig återigen påmind. Den hade följt honom i många år och ibland högg den till när han var som mest sårbar.

    Förtjänade han verkligen att får ett barn?

    Förtjänade han en andra chans att bli pappa?

    I gymnasiet hade Pekka haft en flickvän, Nina. Det var en barnslig förälskelse, det insåg han nu. De skulle aldrig ha förblivit ett par även om saker och ting hade varit annorlunda. De var alltför olika. Nina hade blivit gravid sista terminen, innan studenten. Det var aldrig något tal om att hon skulle behålla barnet, hon hade andra planer, större planer, med sitt liv. Pekka skulle ha tagit sitt ansvar men innerst inne var han lättad när hon valde att avsluta graviditeten. Han hade följt med Nina till abortkliniken för att stötta och trösta. Men det var inte bara deras ofödda barn som utplånades i operationssalen den dagen, även deras kärlek dog bort. Efter den händelsen kunde de inte längre se varandra i ögonen. Han visste inte ens vad Nina gjorde idag.

    Ibland när Pekka såg barnfamiljer på stan kom det där hugget så plötsligt att han nästan tappade andan. På senare tid hade han allt oftare funderat på hur hans barn skulle ha sett ut. Om det var en flicka eller en pojke. Hur det skulle ha känts att hålla de små händerna i sina.  Doften av den varma huden. Tyngden av kroppen i hans famn. Hans barn skulle ha varit nästan tio år redan om det hade fått en chans att leva.

    En våg av tacksamhet vällde över honom. Han hade fått en andra chans. Livet som växte i Sofia var en oväntad men värdefull gåva som ödet hade gett dem. Han skulle ta väl vara på den.