Kapitel 17
Utdrag ur Emilias dagbok.
Söndag, 11e mars 2012
Hela gårdagen gick jag omkring bland flyttlådor och plastsäckar och försökte känna din närvaro. Men lukten av äppleblom är borta och alla dina ägodelar är undanplockade.
Väggarna är nu kala och din lägenhet som alltid har varit så mysig och hemtrevlig känns nu opersonlig och kall. Du bor definitivt inte där längre och det är dags för mig att gå vidare också.
Jag strosade in i kontoret som var det enda rum som var orört och funderade på vad som kunde finnas i den låsta byrålådan. Vad var det som var så viktigt att det måste gömmas bakom lås trots att ingen annan än du brukade gå in i kontoret? Jag kom att tänka på nyckelknippan som jag hittade i din handväska. Kanske en av de nycklarna skulle passa?
Jag satt i halvmörkret i ditt kontor. Jag kände mig lite som en inbrottstjuv och hade låtit bli att tända taklamporna. Ett svagt sken från gatlyktorna letade sig in i det mörka rummet och kastade ett spöklikt sken på väggarna. För att se bättre tände jag skrivbordslampan. Jag riktade ljusstrålen mot den låsta byrålådan och provade nycklarna i nyckelknippan en efter en. Efter tredje försöket hittade jag rätt. Jag drog sakta ut lådan, orolig för vad jag skulle hitta.
Förutom två tunna kuvert var lådan tom. I ena kuvertet låg ett brev från en advokatbyrå i Tulisaari. En nyckel rasslade ut ur kuvertet när jag öppnade det. I brevet stod det att Maikki mumma lämnade sin stuga till dig.
Jag förmodar att det betyder att stugan tillhör mig nu? Så, då har jag i alla fall någonstans att bo när jag åker dit. Inget ont som inte har något gott med sig. Eller vad det nu är du brukar säga.
Jag hittade ytterligare ett kuvert. Inuti fanns en tidningsartikel daterad till sommaren 1991. Den sommaren då något hade hänt som fick dig att bryta all kontakt med familjen i Finland. Den sista sommaren vi var där.
Artikeln var skriven på finska någon gång i slutet av sommaren. När jag förstod vad den handlade om kändes det som om blodet i min kropp frös till is. Jag visste inte varför jag reagerade som jag gjorde. Det som hänt hade inget med mig att göra. Men varför har du sparat artikeln i alla dessa år? Jag intalar mig själv att det är för att den fruktansvärda händelsen utspelade sig i din hembygd. Men varför var den inlåst? I ett kontor där ingen annan än du vistades. Med en nyckel som var fastspänd på en nyckelknippa du alltid bar med dig!
Jag visste att jag inte skulle kunna sova efter det jag just läst. Jag satte mig på golvet med ryggen skyddad av väggen och blicken fäst på ytterdörren. Jag kände mig utsatt och sårbar. Som om en ondskefull varelse väckts upp från en lång vinterdvala. Skuggorna rörde sig kusligt över väggen när en bil passerade på gatan nedanför och förutom en enstaka bilmotor och det låga burrandet från kylskåpet var lägenheten tyst.
Detta är det sista kapitlet som jag publicerar på min blogg. Om ni vill veta vad som händer med Emilia får ni köpa eller låna boken.
Man kan läsa kapitel 1-5 via länkarna nedan.
Write a comment