Kapitel 5
Utdrag ur Emilias dagbok.
Tisdag, 28e februari 2012
Mamma, vet du vad som slog mig häromdagen. Är det inte lite märkligt att du var så noga med att jag skulle lära mig att prata finska? Jag har aldrig tänkt på det tidigare. Det har alltid känts naturligt att vi pratade finska med varandra när vi var ensamma, vårt eget hemliga språk. Jag kommer ihåg att jag var motsträvig till en början. Varför skulle jag lära mig finska när inga av mina vänner måste göra det?
”Vi bor i Sverige och här pratar man svenska” minns jag att jag skrek åt dig en söndag när jag inte hade lust att följa med till finska klubben.
Men du var ihärdig och till slut pratade jag nästan lika bra finska som svenska, om än med en besynnerlig skånsk brytning, eller finlandsskånska som du skrattande brukade kalla det.
Varför var det så viktigt för dig att jag kan prata finska när vi aldrig åkte dit? När det inte fanns någon kvar där för oss.
”Rätt som det är kanske du befinner dig i en situation då du behöver kunna finska” sa du alltid.
Av någon anledning, kanske sättet du sa det på, lät det mer som ett nödvändigt ont än en fördel. Mer som ett hot än ett löfte.
Körö körö kirkkoon, papin muorin penkkiin, parhaaseen paikkaan! brukade du sjunga medan du guppade mig upp och ner på knät, en klang av skärpa i din röst. Ett oskyldigt barnkammarrim med en djupare mening.
Write a comment