Utdrag ur Emilias dagbok.
Onsdag, 22e februari 2012
Janica ringde hem innan lunch och frågade om jag ville att hon skulle köpa med sig något att äta. Jag visste mycket väl att det bara var en ursäkt för att kolla att jag inte hade fått en ny blackout eftersom jag sovit oroligt under natten. Jag svarade att jag inte var hungrig men att jag varken tänkte svälta mig själv till döds eller ta livet av mig på annat sätt. Trots att magen knorrar har jag ingen aptit.
Jag ansträngde mig för att låta som en mentalt balanserad person men det tog all kraft jag hade. När jag lade på kände jag mig helt utpumpad. Jag försökte sova ett tag till men tankarna for runt i huvudet. Jag slötittade på TV en stund men hade ingen ro att sitta stilla trots att jag var så trött. Jag gick in i köket och kokade lite vatten. Pulverkaffet stod inte i skåpet där det brukar vara och jag hann bli både förtvivlad och panikslagen innan jag till slut hittade kaffeburken vid sidan om min kantstötta kopp. Jag måste ha tagit fram det innan jag började koka upp vattnet. Jag hällde upp två skedar pulver i koppen och fyllde på med hälften vatten och hälften mjölk. Jag rörde om tills det bara var några enstaka pulverklumpar kvar som flöt omkring på ytan. Jag rös till när jag tog första klunken.
Det är Janica som envisas med att dricka snabbkaffe. Hon påstår att det tar alldeles för lång tid att brygga kaffe och att en kaffekokare tar för stor plats på diskbänken. Janica är effektiviteten personifierad. Till och med en sådan behaglig process som att tillaga och avnjuta en kopp kaffe har hon komprimerat till att snabbt koka upp vatten i vattenkokaren, slänga ner en sked beskt kaffepulver, röra om och hälla i sig den mörka vätskan stående, lutad mot diskbänken. Under alla år vi har bott ihop har jag aldrig ifrågasatt detta. Det förundrar mig!
Medan jag drack kaffet gick jag runt i lägenheten och tittade på alla välkända föremål trots att jag sett dem alla oräkneliga gånger förut. Väggarna är fulla av foton av mig och Janica. Våra liv finns dokumenterade på väggarna i vår lilla lägenhet. Min favorit är fotot som en dryg engelsman tog av oss på en strand i Sitges för några år sedan. Vi är solbrända och rufsiga i håret. Vi står med fötterna i den varma sanden och bakom oss glittrar det grönblåa havet som aldrig tycks ta slut. Vad lyckliga och fria vi var då. Ingen stress, inga mardrömmar, inga tentor som tornade upp sig i horisonten. En mamma som väntade och oroade sig för sin dotter ute i världen. Jag tänkte återigen på vårt sista samtal, spelade upp det för tusende gången. Jag minns hela samtalet ord för ord. Tonläget, de korta pauserna. Finns det något där som jag missat? Några ledtrådar till vad det var du ville berätta för mig? Jag ska berätta vad som hände i Tulisaari. Det var det sista du sa till mig.
Torsdag, 23e februari 2012
I flera dagar har Janica tjatat på mig om att gå upp till min handledare och be om ett avbrott från min doktorandtjänst på grund av personliga skäl. Både hon och omgivningen har insett att jag inte kommer att medverka aktivt i samhället på ett bra tag. Flera visitkort från olika psykologer har diskret lämnats på mitt nattygsbord och Janica har frågat vid flera tillfällen om jag ringt till någon av dem ännu.
”Vill du att jag ska ringa?” erbjuder hon sig när jag skakar nekande på huvudet.
”Jag måste först själv fundera ut vad jag egentligen behöver hjälp med” förklarar jag fastän jag hör att det låter fånigt.
”Säg till när du är redo.”
Janica nöjer sig tills vidare med att jag skriver i min dagbok. Men om hon visste att jag skriver till min döda mamma skulle hon nog släpa iväg mig till första bästa hjärnskrynklare.
Fredag, 24e februari 2012
När jag vaknade i morse hände något märkligt. Bara det att jag vaknade innan Janica kom in med morgonkaffet var märkligt. Normalt sett snubblar jag in och ut ur olika stadier av dvala hela dagarna utan att ha koll på tiden. Men idag vaknade jag med ett klart huvud.
Passiviteten som jag känt de senaste veckorna var som bortblåst. Sorgen och saknaden efter dig är ständigt närvarande liksom huvudvärken som blivit en konstant följeslagare i mitt liv. Men efter två värktabletter nersköljda med en kopp starkt kaffe kände jag mig bättre och jag var ute ur lägenheten innan Janica ens hade vaknat, vilket är mycket ovanligt även i vanliga fall.
Min plan var enkel: jag ville komma till labbet innan någon annan dök upp. Jag orkar fortfarande inte träffa någon av kollegerna just nu. Jag är inte säker på hur jag skulle hantera deras välmenande sympati. Kanske skulle jag bryta ihop igen.
BMC låg tyst och öde. Jag gick in till min arbetsbänk i Cellbiologigruppens laboratorium. Allt låg kvar som jag hade lämnat det. Labboken låg uppslagen på sidan 68 där jag just klistrat in en bild på en ovanligt lyckad PCR reaktion. Pipetterna låg utspridda som en solfjäder och alla mina lösningar stod huller om buller på hyllorna ovanför arbetsytan.
Inga andra doktorander eller laboratorieassistenter syntes till. Det enda som hördes var surrandet från den elektroniska utrustningen. Jag städade undan mina grejor och korsade labbet till den lilla fyrkantiga glasburen på andra sidan där professor Madsen satt vid ett litet skrivbord som var belamrat med diverse böcker och labbrapporter. Professor Madsen är alltid på jobbet före alla andra så jag visste att han skulle vara där.
Han tittade förbryllat upp från sin pappershög när han blev varse min närvaro.
”Oj, är du tillbaka redan?”
Redan? Det var mer än en månad sedan jag satte min fot där!
Precis som jag räknat med frågade han inte hur jag kände mig eller om detaljerna runt din död. Inte för att han inte bryr sig. Det skulle bara aldrig falla honom in att ställa personliga frågor. Till någon. Under några som helst omständigheter.
Jag förklarade snabbt varför jag var där. Det var inga problem. Med tanke på omständigheterna. Jag är hjärtligt välkommen tillbaka efter sommaren. Jag kunde ju alltid använda tiden hemma till att komma ifatt med lektyren. Han räckte mig en bunt med vetenskapliga artiklar om olika signalvägar i immunsystemet. Sedan återgick han till sina papper.
Jag drog in den kalla luften i långa djupa andetag. Det var härligt att andas frisk luft igen efter min självvalda husarrest. Trots att det fortfarande var tidigt på morgonen lystes den bleka vinterhimlen upp av en gråvit sol och ett flertal ambitiösa fåglar kvittrade uppmuntrande från de nakna trädkronorna. Det är som om en tung sten fallit från mitt bröst. Kanske är jag trots allt redo att ömsa min sorgehinna och stiga ut i världen igen!
Söndag, 26e februari 2012
Jag har bara suddiga minnen av mormor och hennes lilla stuga vid skogens kant. När jag var liten brukade vi vara där på somrarna, det minns jag. Men rätt som det var tog semestrarna i Finland slut. Den gräddvita stugan, Maikki mumma och morbror Jussi var bara borta en dag. Du nämnde aldrig mer Tulisaari. Fram till din dödsdag hörde jag dig aldrig uttala det ordet igen. Precis som med min pappa var detta minerad mark och ytterligare ett samtalsämne som du undvek mamma. Ändå var det sista du sa till mig ”jag ska berätta vad som hände i Tulisaari”. När jag tänker efter vet jag väldigt lite om ditt liv innan du flyttade till Sverige och ändrade ditt namn från Annikki Koivikko till Annika Björklund.
Write a comment