Kapitel 6
Malin satt på First Capital Connect tåget ut till St Albans. Det var sen fredagseftermiddag och tåget var proppfullt. Malin hade otroligt nog lyckats få sittplats men var lite orolig för hur hon skulle ta sig fram genom den överfulla gången och komma av tåget. De flesta passagerarna såg ut att vara rutinerade pendlare och reagerade inte på mängden av människor som var fastklämda inom tågets väggar. Några kostymklädda män balanserade vant sina laptoppar på knäna medan de energiskt knappade på tangentbordet. Andra satt eller stod och läste och gungade rytmiskt från sida till sida utan att ta blicken från bokens sidor. Väldigt få människor pratade med varandra men en hel del var uppslukade av samtal på sina mobiler.
Malin såg fram emot att se hur Julia bodde eller rättare sagt hur familjen Winter bodde. Julia hade inte berättat så mycket om familjen. Malin hade fått intrycket att förutom den lilla flickan, Ebba, träffade hon dem inte särskilt ofta. Malin visste i alla fall att familjen nyligen flyttat tillbaka till England från Spanien, där de varit bosatta under några år. Mamman, Alexandra, var författare och skrev erotiska noveller för äldre damer under pseudonymen Aleksia Frost och mannen, Victor, var en framgångsrik affärsman.
Det skulle bli spännande att se deras hem. Malin hade under veckan som gått köpt och läst en av Aleksia Frosts böcker och undrade om huset i St Albans påminde om de överdrivet lyxiga miljöer hon beskriver i sina böcker.
Malin behövde inte vara tillbaka på restaurangen förrän på lördagskvällen. Hon var på sin första utflykt utanför London sen hon anlänt i staden några månader tidigare och hon längtade efter en helg ”ute på landet”.
Julia hade förklarat att precis som i London fanns det en mängd affärer, caféer, pubar och restauranger i St Albans som besöktes flitigt av stadens invånare. St Albans hade trots allt mer än hundratusen invånare så Malin skulle inte förvänta sig traktorer och hästkärror som rofullt gled omkring i den engelska grönskan á la Morden i Midsomers. Trots detta blev Malin förvånad när hon kom ut ur tågstationen och steg rakt ut i trafikkaos. Julia stod och hojtade på andra sidan vägen men det tog ett bra tag innan Malin kunde ta sig över.
”Har familjen Winter åkt nu?” frågade Malin.
”Jajamen, men de lämnade kvar en hel lista av förmaningar och förhållningsregler. Och Victors sliskiga kusin, Sleezy Steve, kommer imorgon för att låna lite verktyg. Givetvis är det bara en ursäkt för att kolla att vi inte hittar på rackartyg.”
”Hmm, Sleezy Steve. Fint namn. Tyckte hans föräldrar inte om honom eller?” sa Malin med ett leende.
”Du kommer att förstå varför när du träffar honom” sa Julia utan en gnutta ironi i rösten.
De följde strömmen av pendlare och promenerade i rask takt in till centrum. Det var verkligen pittoreskt tänkte Malin. Det kändes faktiskt som om hon klivit rakt in i ett avsnitt av Morden i Midsomers. De rosbeklädda gamla korsvirkeshusen stod tätt och vingligt. Det såg ut som om de skulle falla omkull vid minsta vindpust. Julia banade vägen till en gammal mysig pub. Det var så lågt i taket att man riskerade att slå huvudet i bjälkarna. Väggarna var prydda med gamla fotografier som dokumenterade St Albans historia. De slog sig ner i en sliten soffa och beställde in varsin half pint med cider. Just som Malin tog den första klunken pep det till i hennes telefon. Hon tittade irriterat på displayen och raderade meddelandet utan att läsa det.
”Ciao bitch, what is wrong with your face!? Why do you look so fucking angry? Like you want to kill somebody” vrålade en gäll röst med kraftig italiensk brytning.
Giovanna, en av Julias au pair kompisar som Malin hade träffat ett par gånger tidigare, blockerade både Malins synfält och hörselgångar. Giovanna var otroligt omtänksam och generös men hon hade också en otroligt hög och genomträngande röst och pepprade språket flitigt med ord och uttryck som inte precis passar en dam. Första gången Giovanna kallade Malin för bitch blev hon förnärmad men nu visste hon att det bara var en vänskaplig hälsningsfras.
”Oh, you know, just some idiot that is phone stalking me” svarade Malin nonchalant.
Malin kunde inte förstå varför Jonas ringde och messade henne hela tiden. Trodde han att hon hade haft trevligt på middagen? Inte kunde han väl vara så dum? Hur kunde han tro att hon ville prata med honom igen? Hon svarade inte på hans sms och hade inte heller ringt tillbaka. För att vara ärlig hade hon faktiskt inte ens läst eller lyssnat på något av meddelandena.
Giovanna drog Malins uppmärksamhet upp ur Jonas-träsket med ett pekfinger i sidan.
”You mean that hot blond guy you told me about?”
”That’s the one.”
”Whatever happened with him?” undrade Julia som inte blivit uppdaterad om Malins katastrofala dejt ännu.
”Jag berättar senare” viskade Malin och vände sig om mot Giovanna som just tog en stor klunk av sin öl.
”Ahhhh, peace at last” suckade hon lyckligt.
”How is it going with your family” undrade Malin och syftade på familjen som Giovanna jobbade för.
”They are all fucking crazy! The kids are like wild animals and the parents they just laugh. They think that everything their kids do is soooooo cute. I don't know how I can strangle them.”
”You mean handle them?” undrade Julia lite oroligt.
”Yes, yes, that is what I say. They need to be disciplined.”
Giovanna hade tydligen mer att säga om barnen som hon tog hand om och fortsatte med hög röst:
”If they were my children I would punch them.”
”You mean punish them?” frågade Malin.
”No, I mean punch them” svarade Giovanna lika högt och gjorde en gest som inte kunde misstolkas.
De andra pubgästerna tittade förskräckt på henne och Julia och Malin bytte snabbt samtalsämne.
Några timmar senare gick Julia och Malin arm i arm på hala kullerstenar genom St Albans smala gränder. Det lyste bakom fönster här och där och Malin kikade in för att se hur människorna i St Albans bodde. Mycket magnoliafärgade väggar, antika möbler och konst på väggarna. Alla vardagsrummen verkade ha en öppen spis och från en del av skorstenarna steg rökpelare upp mot den stjärnklara himlen. Det luktade höst i luften. Till slut stannade Julia framför ett stort fristående hus som var byggt i viktoriansk stil med höga fönster och burspråk. Trädgården runt huset var lummig och ett antal bilar stod parkerade på uppfarten.
”En bil för att handla, en bil för att åka in till London, en bil för att köra till jobbet och fyrhjulsdriften har de tagit för helgen eftersom de skulle ut på landet” förklarade Julia.
Inne i det enorma supermoderna köket med öppen planlösning slog Malin sig ner vid frukostbaren medan Julia satte på tevattnet. Hon kollade sin mobil igen, ännu ett missat samtal från Jonas.
”Vad är det för fel på människan?” undrade hon högt.
”Vem?” frågade Julia som höll på att duka fram diverse läckerheter fån kylskåpet.
”Dejten med Jonas var ett totalt misslyckande. Han tog med mig till en flott och extremt dyr restaurang och sen lämnade han hela notan till mig att betala.”
”Va! Är det sant!” utbrast Julia.
”Tyvärr, jag vill aldrig mer se människan men han ringer och messar hela tiden. Jag förstår mig inte på honom”.
”Vad vill han då?” undrade Julia.
”Ingen aning.”
”Vad menar du?”
”Jag har raderat alla meddelanden utan att läsa dem.”
Julia sträckte sig efter Malins telefon.
”Nu ska vi ta reda på vad han har att säga.”
Hon lyssnade av meddelandet utan att röra en min. När hon var färdig raderade hon det och vände sig mot Malin.
”Han ber så mycket om ursäkt bla, bla, bla och säger att han inte ska besvära dig mer. Du hör nog inte av honom igen.”
”Vad skönt” sa Malin men hon var inte säker på ifall hon verkligen menade det.
”Menar du det?”
”Absolut” svarade Malin men av någon anledning lät rösten inte övertygande.
”Så här gör vi” sa Julia. ”Jag skriver ner Jonas nummer på en lapp som jag behåller i säkert förvar. Sen raderar jag hans nummer från din telefon. Bara om du är helt säker på att du vill ha kontakt med honom igen ska jag ge dig hans nummer. Okej?”
”Okej.”
Malin sov gott och länge i det lavendeldoftande magnoliafärgade gästrummet. Sängen var mjuk och stor nog att rymma ett helt cricketlag. Malin tyckte det kändes som att sova på ett moln. När hon till sist lyckades kravla sig upp ur sitt näste av kuddar och filtar tassade hon ner till köket.
Istället för att välkomnas av Julias pigga ”God morgon” som hon hade förväntat sig möttes hon av Sleezy Steve och en sammanbiten Julia. Det var tydligt att hon hade överrumplats av Sleezy Steve som ogenerat dreglade över Julia medan hon gjorde i ordning te och försökte förvandla sin tunna morgonrock till en heltäckande rustning.
”Good morning, sleepy head” trumpetade Sleezy Steve när han fick syn på Malin. ”What time do you call this?”
”I call it too early to drop in on people” svarade Malin.
”Ah you're a feisty one, I like that in a girl” kontrade Sleezy Steve oberört, sen vände han sig mot Julia igen.
”So, Julia, how long is your friend staying? I mean, if you are going to be alone for the rest of the weekend, then I will be more than happy to keep you company.”
Julia ryste till och såg ut som om hon inte visste om hon skulle ljuga eller be Sleezy Steve dra åt skogen. Malin avgjorde saken åt henne.
”Actually, I like St Albans. I think I will stay here for another night. "
Sleezy Steve insåg att han var besegrad och lufsade iväg till trädgårdsskjulet för att hämta verktygsväskan. En stund senare såg de hans BMW köra iväg. Troligtvis med Sleezy Steve vid ratten.
Resten av dagen var mer tillfredsställande för tjejerna. De promenerade omkring på marknaden i centrum och tittade på alla läckra, men dyra, matvaror och fina hantverk som såldes. De drack ofantliga mängder kaffe latte på stans olika caféer, uppdaterade varandra om sina egna och vännernas förehavande och åt lunch på en pub vid Verulamium Park.
Det var fortfarande tillräckligt varmt i solen för att de skulle kunna sitta ute och Malin njöt av den friska och rena luften utanför London. Vid ett tillfälle kom det ett helt gäng ryttare ridande. De band upp sina hästar på parkeringsplatsen utanför puben, traskade lugnt in till baren och beställde varsin pint.
Malin gav Julia en menande blick.
”Inte alls som i Morden i Midsomers va?”
”Vi får väl i alla fall hoppas att det inte helt plötsligt börjar dyka upp döda kroppar överallt” sa Julia och skrattade. Sen blev hon allvarlig.
”Fast en del mörka hemligheter som lurar under den perfekta ytan finns det nog här också.”
”Vad menar du?” frågade Malin.
”Jag är inte säker, men jag har en känsla av att något inte stämmer. Det är något konstigt som pågår i familjen Winter men jag kan inte riktigt sätta mitt finger på det ännu.”
”Lova att du är försiktig” förmanade Malin, fast hon var inte riktigt säker på varför. Inget ont kunde väl hända på en sådan idyllisk plats?
När det var dags för Malin att åka tillbaka till London och ännu ett långt kvällsskift på Casa Mia följde Julia henne till stationen.
”Stay out of trouble!” ropade Malin skämtsamt till Julia innan hon steg på tåget.
Hade hon vetat att det var det sista hon någonsin skulle säga till Julia hade hon nog valt andra ord. Men hon visste inte att hon aldrig mer skulle få se Julia vid liv.
Detta var den sista provtitten på min bok Liv och död i London.
Write a comment