Kapitel 5
Malin var både nervös och uppspelt när hon steg av tunnelbanan vid Covent Garden. Detta var en populär mötesplats och hon armbågade sig genom folkmassan och ställde sig utanför klädaffären mittemot tunnelbaneuppgången för att ha bra uppsikt över vem som kom. Hon studerade människorna runt omkring sig. De flesta såg ut att komma direkt från jobbet men en och annan bortkommen turist syntes till också. En del tittade nervöst eller irriterat på klockan, andra sysselsatte sig med att röka eller prata i telefon.
Ända sedan hon fått Jonas meddelande på söndagen hade Malin funderat på vad hon skulle ha på sig och valde till slut tajta jeans som avslöjade hennes långa smala ben, platta sandaler och en vit broderad blus som framhävde hennes fortfarande solbrända armar och ansikte. Till detta hade hon stora örhängen i silver och den enkla halskedjan hon fått av sina föräldrar när hon tog studenten. Malin kände sig riktigt nöjd när hon gick hemifrån. Hon såg fräsch och trendig ut. De fina pärlbeströdda sandalerna gjorde att hon samtidigt kände sig lite uppklädd. Inga gympadojor idag!
När Malin hade stått och väntat en kvart i det lätta duggregnet började hon bli orolig för att mascaran skulle smeta ut sig och ge henne pandaögon innan dejten ens hade börjat. Efter tjugo minuter spillde en stressad förbipasserande kostymklädd man kaffe på hennes vita blus. För att dölja fläcken drog Malin på sig den slitna koftan som hon alltid bar runt på i sin alldeles för stora handväska. Efter en halvtimme övervägde hon att gå därifrån men just då skymtade hon Jonas blonda kalufs som rörde sig i hennes riktning genom folkmängden.
”Ursäkta att jag är sen. Problem på tunnelbanan” sa Jonas som såg ut att vara på väldigt dåligt humör. Detta var en av de vanligaste ursäkterna till att vara sen i London, och oftast var det också sant men det var ändå ingen bra start på en första dejt tänkte Malin.
Malin hade som sagt var träffat Jonas på en pub där de visade en fotbollsmatch med svenska landslaget. Malin förmodade att ett motståndarlag från något annat land också hade varit delaktig i denna match men hon kom inte så noga ihåg detaljerna. Hon träffade Jonas innan matchen började, redan i kön in till puben faktiskt. Hon fastnade genast för hans avslappnade Norrländska dialekt. Okej, Mora kanske inte ligger i Norrland om man ska vara petig. Men för Malin som själv var från Sveriges sydligaste udde kändes allt norr om Stockholm som Norrland. De hade genast klickat och samtalet hade flutit på obehindrat under hela kvällen. Jonas berättade att han var uppvuxen i Sverige men hade flyttat med sina föräldrar till London redan som tonåring. Han berättade också om sina resor runt i världen utan att framstå som märkvärdig eller skrytsam. Malin lyssnade uppmärksamt på varje ord han uttalade om exotiska platser såsom Nya Kaledonien, Laos, Cook Island, Uganda och många fler. Jonas verkade ha varit precis överallt fastän han bara var 24 år. Trots att Jonas var den intressantaste människan Malin någonsin träffat verkade han vara uppriktigt intresserad av henne och vad hon berättade om sig själv. Hon hade svårt att förstå varför. Det var väl inget märkvärdigt med henne? Varken Malin eller Jonas ägnade matchen någon uppmärksamhet och när den var slut och puben började tömmas på folk blev de båda två lika förvånade.
När Malin gick hem senare på kvällen kände hon sig gladare än hon hade gjort på mycket länge.
Kvällen då Malin träffade Jonas var han klädd i slitna jeans, sneakers och en urtvättad T-skirt. Den Jonas som stod framför henne nu var en helt annan person. Det blonda håret stod fortfarande på ända men där slutade likheterna. Hans ansikte såg spänt och ansträngt ut. Han hade på sig en skräddarsydd kostym som såg skitdyr ut och blankpolerade skor. Hon kände sig plötsligt töntig och ful i sina jeans, smutsiga blus och gamla kofta.
”Jag är vrålhungrig” sa Jonas. ”Kom så går vi och äter. Jag vet ett bra ställe i närheten.”
Malin kände sig ännu mer klumpig och bortkommen när de steg in på den fina franska restaurangen som Jonas hade tagit henne till. Hon tittade förfärat på menyn och hoppades innerligt att Jonas skulle erbjuda sig att betala för henne också. De här priserna hade hon verkligen inte råd att betala. För säkerhets skull, ifall det blev så att de delade på notan beställde hon in det som var billigast, inte det som verkade godast. Jonas däremot verkade ha den motsatta attityden och beställde in allt som var dyrt.
Malin tittade avundsjukt på Jonas vitlöksgratinerade räkor och entrecote med roquefortsås och klyftpotatis. Allt detta sköljde han ner med det ena dyra vinet efter det andra. Själv satt hon med en liten varm getostsallad och kranvatten. Förvisso var det väldigt gott men Malin var också vrålhungrig. Hon hade gärna ätit något mer köttigt. Hon bestämde sig för att stanna till och köpa en kebab på hemvägen.
Efter en tryckande tystnad frågade Malin hur hans dag hade varit.
”För jävlig” var det enda svaret hon fick och så fortsatte det under hela middagen.
Hur var det möjligt att de haft så mycket att prata om sist de träffades? Nu svarade Jonas motvilligt på hennes frågor, som en tjurig tonåring. Malin ansträngde hjärnan så mycket hon kunde för att komma på samtalsämnen men Jonas svarade bara kortfattat och såg stressad ut. Han tittade på klockan ideligen.
”Du behöver inte stanna för min skull?” sa Malin till slut.
”Vad menar du?”
”Du tittar på klockan hela tiden. Om jag tråkar ut dig behöver du inte vara kvar.”
”Nej, nej det är absolut inte så jag känner” sa Jonas skamset. ”Jag är lite trött bara. Har varit mycket på jobbet denna vecka.”
”Ja, jag vet vad du menar. Jag har också haft en stressig vecka på jobbet. Jag önskar att min chef kunde anställa fler servitriser så att vi inte...” Där blev hon avbruten av Jonas.
”Att bära mattallrikar fram och tillbaka kan knappast jämföras med det jag gör” sa Jonas med ett föraktfullt skratt.
”Nähä, och exakt vad är det du gör som är så jävla speciellt då?” Malin började bli förbannad.
Jonas hade varit väldigt tystlåten om sitt jobb trots att hon spenderat hela måltiden med att ställa artiga frågor i desperation att få igång ett samtal.
”Det är lite komplicerat.”
”För komplicerat för mig att förstå menar du?” frågade Malin och såg äcklat på honom.
Vad hade hon sett i den här självgoda sprätten? Hon var inte ens säker på att det var samma person. Hur kunde någon förändras så totalt till både utseende och sätt. Malin hade bara druckit coca-cola den kvällen så hon kunde inte ens skylla på ”öl-ögonen”. Jonas var en riktig Dr Jekyll och Mr Hyde och Malin ville avsluta denna bedrövliga dejt så fort som möjligt.
”Ska vi be om notan då?” frågade hon och för första gången på hela kvällen var Jonas och hon eniga.
Servitrisen la notan på bordet framför Jonas som genast började klappa sig hysteriskt över kavajen.
”Fan också, jag tror att jag har glömt plånboken. Kan du ta detta så betalar jag nästa gång?”
Malin tittade oförstående på honom. Nästa gång? Vad trodde han! Han kunde väl inte tro att denna dejt hade gått så bra att de skulle ses igen? Det enda positiva med hela kvällen var att de hade fått ypperlig service från serveringspersonalen. Den snåle skitstöveln ville väl bara slippa betala. Malin tittade på notan och kände hur tårarna brände bakom ögonen. Hon var så arg att hon ville gråta. Notan gick på nästan 150 pund, en halv månadshyra! Hon sträckte fram bankkortet till servitrisen och gick därifrån utan att vare sig säga hejdå till Jonas eller lägga dricks, trots den fina servicen.
Vad Malin inte visste var att Jonas också hade sett fram emot deras dejt och att hans chef i sista stund beordrat honom att stanna kvar på jobbet för att hålla koll på några viktiga siffror på en dataskärm. Jonas lyckades få en arbetskamrat att täcka för honom ett par timmar och smet iväg när chefen var upptagen med en telefonkonferens med delägarna i Amerika.
Han hade så bråttom att han inte fick med sig ytterrocken, där han hade sin plånbok. Den franska restaurangen var helt enkelt den enda restaurang han kände till i området där maten och servicen var i toppklass och han hade velat gottgöra Malin för att han var så sen.
Det som Malin hade tagit för självgodhet och otrevlighet var i själva verket nervositet och rädsla för att få sparken. Hela kvällen var Jonas stressad för att han inte skulle vara tillbaka innan chefen märkte att han var borta. Han hade fruktansvärt dåligt samvete för att Malin hade fått betala. Han visste att pengarna inte räckte så långt på en servitrislön, särskilt inte i London. Men Malin visste ingenting om detta eftersom Jonas inte sagt något och somnade därför med en förbannelse över Jonas på läpparna istället för det lyckliga leendet hon haft efter deras senaste möte.
Write a comment