Malin satt och stortjöt på ett högst oattraktivt sätt. För mindre än 24 timmar sedan hade hennes liv varit perfekt: hon hade precis tagit studenten, hade en urläcker pojkvän som älskade henne och de skulle göra en spännande resa tillsammans. Men allt detta hade förändrats med ett enda telefonsamtal. Just då tyckte hon att alla hennes framtidsdrömmar hade grusats. Det var till och med möjligt att hon aldrig någonsin skulle bli lycklig igen.
”Ditt fega svin!” sa hon högt, och den överviktiga mannen som precis pressade sig förbi i gången bredvid hennes sittplats tittade förskräckt på henne. Malin stammade fram en ursäkt.
”Nej alltså, jag sa fega svin, inte feta.... jag menade min pojkvän.”
Mannen såg inte övertygad ut.
”Vilken tur han har, som har en så förtjusande flickvän” sa han syrligt.
Malin grymtade ett ohörbart svar och försjönk sedan i sin egen självömkan igen. Hon var vansinnigt arg på Markus. De hade varit tillsammans i nästan två år. Ända sedan hon kom tillbaka från Australien, där hon varit utbytesstudent, och började i Markus klass. Tillsammans hade de drömt ihop en framtidsplan. Efter gymnasiet skulle de åka till London för att jobba ett tag. När de fått nog av storstadslivet skulle de åka hem till Sverige igen och plugga till läkare. Sen skulle de leva lyckliga tillsammans resten av livet som ett framgångsrikt läkarpar. Den enda punkten Malin var lite nervös för var intagningen till läkarutbildningen. Själv hade hon toppbetyg i alla ämnen men Markus hade inte gjort lika bra ifrån sig. Tänk om inte han kom in! Det skulle vara fruktansvärt men hon försökte att inte oroa sig för det. Så igår när hon ringde för att försäkra sig om att han kommit ihåg att packa pass, pengar och telefon, avbröt han henne.
”Jag har bestämt mig för att inte åka.”
”Va!” skrek Malin så högt att det var tveksamt om telefonen verkligen var nödvändig.
”Jag har kommit in på läkarutbildningen i Umeå.”
”Va!”
”Men jag kan ju komma och hälsa på dig i London.”
Malin förstod ingenting och Markus verkade skämmas, med all rätta, för att han gått bakom ryggen på henne så det tog ett tag innan hon fått situationen klar för sig. Markus hade sökt in till läkarutbildningen i Umeå, utan att berätta det för henne. Ifall han inte kom in skulle han åka med till London och försöka igen nästa år. Men nu hade han kommit in och då var det dumt att tacka nej. Det måste hon väl ändå förstå?
”Men kan de inte hålla din plats till nästa år så kan vi börja plugga tillsammans” föreslog Malin.
”Vi kanske ska ta en paus” var Markus respons. ”London var ju alltid mer din grej.”
Nu när Malin hade lugnat ner sig till viss del kanske hon kunde hålla med om att London mest var hennes dröm. När hon verkligen tänkte efter kunde hon inte minnas att Markus någonsin hade inlett ett samtal om London. Han hade mest bara låtit henne hållas. Det var Malin som återvänt till Sverige efter ett spännande år i Australien med huvudet fullt av fler resplaner. Trots att Yackandandah är en avlägsen håla, och livet där var långt ifrån den surfartillvaro som Malin förväntat sig, hade hon stortrivts. Människorna var vänliga och jordnära och hennes reslust och nyfikenhet på andra kulturer hade väckts. London hade känts som det logiska valet efter studenten.
Men just då, med Markus på andra änden i telefonen, hade Malin inte varit lugn och sansad. Hon skrek en rad otrevligheter som hon nu ångrade. Malin önskade att hon varit mer cool och nonchalant. Nu skulle hon för alltid vara Markus crazy ex som blev helt galen när han dumpade henne. Hon kunde riktigt se framför sig hur Markus och hans framtida flickvän skrattade gott på hennes bekostnad.
Hon var så chockad av Markus svek att hon inte ens tänkte tanken att hon också kunde låta bli att åka. Och nu satt hon alltså här själv på planet från Köpenhamn till London. Det började gå upp för henne att hon var på väg till en främmande stad där hon inte kände en enda människa. Hon hade varit förutseende nog att boka ett vandrarhem de första nätterna. Men tanken var att hon och Markus sedan skulle leta efter ett ställe tillsammans. Nu var hon osäker på vad hon skulle ta sig till. Inget jobb hade hon heller och respengarna hon sparat ihop till i drygt ett år skulle inte räcka särskilt långt. Allt detta kändes tidigare som en del av äventyret. Nu kändes det bara jobbigt.
”Ditt fega svin!” upprepade hon. Denna gång till en leende brunett.
”Hej, jag har visst plats 20D.”
Malin tittade misstroget på sätesnumreringen. Det verkade stämma. Stolen vid sidan om hennes var 20D och det var tydligen där den nyanlända brunetten skulle sitta.
Malin svor till för sig själv. Planet var bara halvfullt och hon hade hoppats på att slippa resesällskap. Hon planerade nämligen att spendera hela flygresan med att gråta ohämmat. Nu måste hon kanske uppföra sig som en normal resenär. Kanske till och med småprata.
”Han är inte värd det” sa brunetten käckt.
”Vad menar du?” frågade Malin förvånat.
”Tårarna, det där fega svinet, han är inte värd dina tårar.”
”Nej, det har du rätt i” sa Malin tappert och torkade både tårar och snor med den pappersnäsduk som brunetten räckte åt henne.
”Malin heter jag.”
”Julia.”
Under flygresan drog Malin hela sin tårdrypande dumparhistoria flera gånger. Julia berättade i sin tur att hon skulle jobba som au pair i en familj som var bosatt i St Albans, en stad en bit utanför London. Mamman kom från Sverige och hon ville att hennes treåriga dotter skulle lära sig ordentlig svenska. Hon hade tagit kontakt med Julia genom ett komplicerat nätverk av släktingar, vänner och familjebekanta. Julia hade glatt tackat ja till en chans att få bo i England ett tag och förbättra sin engelska.
”Egentligen vet jag ingenting om barn. Jag vet inte om jag ens tycker om barn, men det löser sig säkert” sa hon obekymrat.
När Malin och Julia skildes åt på Kings Cross station, Julia för att ta tåget vidare till St Albans och Malin för att ta tunnelbanan till Bayswater där vandrarhemmet låg, kände båda att de fått en vän för livet. Naturligtvis var det ingen av dem som skulle kunna gissa att vänskapen skulle bli kortlivad. Bara några månader senare skulle Julia vara död.
Write a comment